Och i påskägget låg en början
Påskaftons morgon hälsar Iris med solsken från en klarblå himmel. Hon bestämmer sig för att dagens första kaffekopp ska avnjutas utomhus. Den lilla k-märkta stugan i sten har en alldeles fantastisk, lummig trädgård. Den som bott där innan henne har ägnat den mycket tid och kärlek. Iris är inte en trädgårdsmänniska, njuter i stället av arbetet som någon annan gjort när de skapade detta lilla trädgårdsparadis. Hon rundar den sista busken innan hon når trädgårdsmöblerna. När hennes blick faller på bordet tvärstannar hon. Mitt på bordet står ett utsökt porslinsägg. Var kommer det ifrån? Har någon glömt det? Vem skulle glömma ett ägg i hennes trädgård? Den enda som besökt henne är Miranda och det var två år sedan hon var här senast. Nej, ingen har glömt ett ägg i hennes trädgård. Någon har lämnat det för att hon ska hitta det. Men vem…?
Hon börjar med att studera ägget där det står, nästan rädd för att röra vid det utifall det skulle gå upp i rök. Hon undrar för en sekund om det är en illusion. Ägget står på tre små ben av guld, utsökt målat i elfenbensvitt med små, gröna, slingrande blad och en rand av guld på mitten, krönt med en vacker, guldfärgad rosett som fångar solens strålar. Försiktigt tar hon ägget i sin hand och vrider på det. Ingenting på utsidan avslöjar dess ursprung. Slutligen öppnar hon ägget långsamt utifall någonting ska hoppa ur det. Ingenting händer, hon drar en suck av lättnad när hon hittar en hopvikt lapp i ägget.
Inbjudan till middag på fredag 20.00
En bil hämtar dig 19.00
Är det här ett skämt? Iris tittar sig omkring i trädgården. Naturligtvis finns det inte ett spår av den som lämnat ägget. Förvirringen är total. Vem kan ha ansträngt sig så för att bjuda henne på middag? Hon kan inte komma på vem som skulle ha kunnat skickat ägget. Ska hon gå på middagen? frågar hon sig själv. Tänk om det är en galning som planerar att mörda henne? Skräckblandad förtjusning är det närmaste hon kan komma på för att beskriva vad hon känner inför ägget och inbjudan.
Fredag kväll kommer och till sin egen förvåning finner sig Iris i färd med att göra sig i ordning för middagen. Nyfikenheten har tagit överhanden. Det du inte vågar – det gör du först, intalar hon sig själv. När klockan blivit 18.45 lägger hon med darrande hand den sista touchen vid makeupen innan hon drar på sig en mossgrön, fotsid halterneck klänning som får henne att känna sig vacker. Till klänningen tar hon en gräddvit kofta. Tack och lov för videosamtal! Utan Mirandas hjälp hade hon gått i jeans och tröja. De har även kommit överens om att Miranda ringer vid 22.00 för att höra hur läget är. Iris fiskar upp ett enkelt men sirligt halsband, som hon ärvt efter sin mor, ur sitt smyckeskrin. Hon håller smycket i sin hand en stund innan hon knäpper det runt halsen. Inom henne virvlar minnen och känslor upp och hon blir tvungen att blinka hårt några gånger för att hålla tårarna borta. Det är inte läge att förstöra sminket nu!
Punktligt 19.00 stannar en limousine på vägen utanför hennes lilla stuga. En limousine! Det hela blir mer och mer förvirrande. Chauffören öppnar dörren för henne innan han serverar henne ett glas champagne. Hon försöker få svar på sina frågor men chauffören ler och skakar på huvudet innan han intar sin plats bakom ratten och kör iväg. Nyfikna bybor stirrar efter bilen när den lämnar byn noterar Iris.
Strax före 20.00 stannar bilen utanför en exklusiv restaurang. När chauffören hjälper Iris ur bilen drar hon efter andan. Hon har läst om restaurangen men aldrig trott att hon själv skulle sätta sin fot i den. Innanför dörren uppger hon sitt namn till hovmästarinnan. Nu kommer väl ändå allt att avslöjas? Att hon inte har något här att göra utan att allt bara var ett skämt? Till hennes förvåning nickar kvinnan innan hon leder in Iris i restaurangen och till ett bord dukat för två. Iris sätter sig ner, ser sig omkring på de andra gästerna i restaurangen och funderar på vem, om någon av dem, är personen som bjudit in henne.
– Viv?
Iris hoppar till när hon hör en röst bredvid sig. Hon har inte märkt att en äldre man ställt sig bredvid bordet hon sitter vid. Viv? Varför kallar han henne för det?
– Ursäkta mig, du är naturligtvis inte Vivianne. Du är en kopia av henne. Välkommen Iris!
Mannen med den brittiska accenten sträcker fram sin högra hand mot henne. Iris tar den artigt för att hälsa. Ännu har hon inte yttrat ett ord men hennes hjärna går på högvarv. Vem är detta? Han vet uppenbarligen vem hennes mor är? Iris ser nyfiket på honom medan han sätter sig ner mitt emot henne.
– Vem är du?
– Jag heter Travis Spencer. Jag kände din mor för många, många år sedan.
Mannen tystnar när en rörelse från Iris får halssmycket att blänka till.
– Du bär hennes halsband. Halsbandet som jag köpte till henne…
Iris hand flyger upp mot halsen och smycket. Hon ser hans ögon fyllas med tårar.
– Jag fick ärva det när hon dog. Det låg ett brev tillsammans med smycket där det stod att det hade en speciell betydelse för henne.
Hon hör hur orden stockar sig i halsen på Travis, medan han böjer sig ner för att plocka upp sin portfölj som står bredvid honom. Ur den plockar han fram ett stort kuvert. Sedan tittar han rakt in i Iris ögon.
– Det jag kommer att säga nu kommer att låta helt overkligt i dina öron men…Jag är din far…
– Va? Min far? Omöjligt! Hur… Hur…?
Mannen räcker över kuvertet till Iris. Hon tar emot det och plockar ur en bunt med papper. Det första hon ser är ett foto som hon känner igen. Det föreställer henne själv tillsammans med sin mor, taget när hon bara är några månader gammal. Hon bläddrar vidare i högen. Allra sist hittar hon ett handskrivet brev från sin mor. Under tiden hon läser det korta brevet känner hon hur tårarna kommer. Mannen sitter tyst hela tiden och iakttar henne.
– Viv var min första och största kärlek. Vårt förhållande accepterades inte av min far. Han skickade iväg mig till släktingar i Amerika för att skilja oss åt. När jag var välkommen hem igen fick jag ingen kontakt med Viv. Långt senare fick jag veta att far hade betalat henne för att försvinna från London. Efter min fars död hittade jag det här kuvertet när jag gick igenom hans kontor. Jag visste inte att Viv var gravid. Din existens var en väl dold hemlighet som min far tog med sig i graven. Det har tagit mig många år att finna dig.
Mannen sträcker fram sin ena hand över bordet. Iris tar den utan att tveka. Länge sitter de där utan att säga något. Iris telefon bryter tystnaden.
– Allt är bra, Miranda! Jag har träffat min far…
Lämna ett svar